Om karate-do

Enligt traditionen fördes karatens föregångare till Kina av en indisk munk vid namn Bodhid-harma. Denna buddistiska missionär och meditationslärare slog sig slutligen ner i Shaolintemplet. Där utvecklade han övningar för att munkarna lättare skulle orka med sin meditationsträning. Munkarna, som av sin religion var förbjudna att bära vapen, kunde ur dessa övningar andligt och kroppsligt vidareutveckla ett obeväpnat stridsprogram. Detta system sägs vara grunden till olika system som innefattas i Kung-fu eller Kempo. Kinesiska sjöfarare förde dessa tekniker till Okinawa där de utvecklades för strid mot samurajerna i den japanska ockupationsmakten. Okinawa-te (te=hand) var i första hand bondebefolkningens vapen. Många tekniker utvecklades från arbetet med olika jordbruksredskap som skära, slaga, risstöt och stav. Dessa tekniker kallas Ko-Budo. Från början var det två huvudskolor, Naha-te och Shuri-te, båda uppkallade efter staden där de låg. Kata var den ursprungliga träningsformen och kunskapsprovet blev den reella striden.

Karate-do är japanska och betyder den tomma handens väg. Med väg menas att karate är en av vägarna för att nå inre upplysning enligt zen-buddhismen. Karaten kommer ursprungligen från Indien (ca 800 e.kr) och kom via kina till Okinawa där den utövades i hemlighet fram till tidigt 1900-tal. 1929 introducerades karaten i Japan av Gichin Funakoshi. Först på 1960-talet kom karaten till Sverige.